TESSI
Sommaren 2002 fyllde Tessi 16 år, jag vet inte riktigt när, hon var hittekatt. Hittad av mig och min kompis Ylva i september 1986, ute på landet, uppflugen i ett träd, pytteliten, kolsvart, jamandes och säkert vettskrämd. Hur länge skulle hon ha överlevt? Hon var kanske sex, sju veckor gammal, ensam i vida världen.
 
Jag hade aldrig hållit i en katt men Ylva hade ingen möjlighet att ta hand om den så det blev jag som tog hem kattungen. Vi fick ner henne ur trädet, hon var tvärilsk, fräste och spottade. På vägen till stan köpte vi lite kattmat och en röd sammetssele med svart koppel.
 
Hemma i lägenheten fick jag lämna henne ensam eftersom jag skulle direkt iväg på ett möte. När jag kom hem efter ett par timmar hade hon gjort sig väl hemmastadd. Hon satt högst upp i det vackra, en och en halv meter höga prickbladet som jag hade fått av min kära mormor. Där gnagde hon i sig de allra minsta nya bladen och jag blev förstås förskräckt. Jag försökte förklara för Tessi (som var det namn jag hade gett kattungen) att växten var supergiftig och inte alls bra för henne, men hon ville inte lyssna på mig. Hon tuggade och spottade ut, gned med tassarna på nosen och jag kunde lättad konstatera att hon åtminstone inte verkade svälja något av bladen. Att plocka ner henne var dock omöjligt, hon klamrade sig fast med alla sina sylvassa klor så hon fick sitta kvar tills hon självmant kom ner.
 
Tessi var oerhört reserverad och det gick inte att lyfta henne men samtidigt var hon mycket nyfiken och kom gärna fram och nosade, bara man inte försökte hålla fast henne. Ibland lyckades jag sätta på henne selen och så fick hon vänja sig vid att ha på den i lägenheten. Hon var otroligt busig som kattunge och låg alltid på lur bakom dörrposterna. När man klev igenom en dörröppning kom hon uppstudsande rakt framför en med utspärrade bakben och framben, en meter upp i luften och de första gångerna höll jag på att få hjärtstillestånd. Favoritleksaken var annars bollar av hopknycklad aluminiumfolie som hon apporterade som vore hon en hund. Ofta fångade hon dem redan i luften när man kastade iväg en sådan folieboll.
 
Efterhand som hon blev större lärde hon sig gå i koppel utomhus. Det vill säga, hon gick några decimetrar och sedan var hon tvungen att stanna och nosa och kom det en bil på gatan så gömde hon sig i närmaste buske. Ville man komma någonstans så fick man ha henne på axeln (utomhus accepterade hon att bli upplyft) där hon klamrade sig fast med klorna och med stora ögon studerade allt runt omkring.
 
En dag gick jag med Tessi till motorcykelverkstan och medan jag fixade med något bad jag en kompis hålla i kopplet, eftersom dörren ut mot gatan stod öppen. Tessi nosade runt och allt var frid och fröjd ända tills hon fick syn på en stol. Den skulle hon naturligtvis hoppa upp på men kompisen var inte uppmärksam på det och när Tessi hoppade så räckte inte kopplet. Nedanför stolen stod ett fat med spillolja och där landade den stackaren. Hon for genast ur igen men skadan var redan skedd. Hon försökte slicka sig och jag höll fast och försökte hindra henne medan kompisen sprang in i närmsta hus (vilket råkade vara Arbetsförmedlingen) och hämtade papper (vilket visade sig vara Platsjournalen). Vi vippade in Tessi i tidningarna och bar hem henne, hon var inte glad och hal som en ål att bära.
 
I tvättstugan försökte vi få henne ren med diskmedel och hundschampo men hur vi än höll på fick vi inte bort all olja. Vi fick bort det värsta men pälsen var fortfarande mycket smetig och hon blev sig inte lik på flera veckor trots ihärdigt slickande. Hon har inte badat sedan dess, tack och lov har det inte behövts, korthårig som hon är av rasen skånsk strykarkatt och mestadels inomhus.
 
Inomhus ja, där krävde hon alltmer uppmärksamhet av matte och blev faktiskt riktigt tillgiven. Problemet var att det inte gick att sköta någonting utan att ha en katt ”mitt i”. Körde jag bort henne gick hon demonstrativt till fönsterkarmen och välte ner en blomkruka. Hon resonerar som så att det är bättre med negativ uppmärksamhet ifrån matte än ingen alls. Var jag borta en dag skulle det kelas och busas extra mycket när jag kom hem, så på våren -87 skaffade jag en kattunge som sällskap till Tessi. Den nya fick heta Coco. Hon var svart och vit och när hon tio veckor gammal kom hem till oss blev hon genast satt på plats av Tessi. Första dygnet låg Coco inkrupen under soffan medan Tessi satt framför (för stor för att komma under) och fräste och morrade.
 
Nästa dag hade Tessi adopterat Coco, hon slickade henne och vägrade äta innan Coco hade lämnat skålarna. Coco blev ett bra sällskap till Tessi även om hon aldrig blev lika tuff och busig. Visst försökte Coco göra allt som Tessi gjorde men att sitta och balansera högst upp på dörrarna var hon inte intresserad av. Prickbladet fick Tessi ha för sig själv, dessa sista månader i ett pampigt prickblads förkortade liv. Tessis flitiga stympande gjorde att plantan till sist gav upp och Tessi flyttade därmed över sina djungellekar till en maffig ormbunke, en växt som är en av de äldsta i jordens historia men som tragiskt nog inte överlevde många veckor av Tessis behandling. Därefter fick det bli mest kaktusar i fönsterkarmarna och som enda överlevande av mormors fantastiska odling finns en spindellilja som Tessi av någon outgrundlig anledning skonar.
 
Det blev sommar och med fönstren på vid gavel satt Tessi gärna på fönsterblecket och studerade fåglarna. Vi bodde högst upp, på tredje våningen, och Tessi upptäckte snart snedtaket. Hon saknar ju helt höjdskräck och tyckte inte det var något att hoppa från fönsterblecket upp på taket och sedan spatsera omkring där. Ofta gick hon över takåsen och krafsade på takfönstret till sovrummet för att bli insläppt där. Bara en gång trillade hon ner, jag såg det inte själv men förmodligen hoppade hon efter en insekt eller något, för klumpig är hon inte. Jag hade inte ens märkt att hon var borta när grannen på bottenvåningen ringde på och hysteriskt gestikulerande skrek att en svart katt flugit förbi hennes fönster. Jag gick ner och där satt Tessi och slickade sig. Hon var helt oberörd.
 
Nästa händelse tvingade mig dock att sätta nät för fönstren. Tessi gick över taket in genom grannens öppna fönster och pryglade deras katt. Personligen tyckte jag det var en mesig katt som inte försvarade sitt revir men visst, man får inte tränga sig på sådär. Därefter fick Tessi alltså nöja sig med att sitta innanför nätet och kika på insekter och fåglar.
 
Tessi var en vaktkatt. Om någon okänd gick i trapphuset så sprang hon ut i hallen och morrade. Hon kände igen våra och alla grannarnas steg. Varje dag när posten skulle komma satt hon och väntade innanför ytterdörren. När brevbäraren öppnade brevinkastet stod Tessi på bakbenen och de två hade en liten pratstund där i springan. Det slutade dock alltid med att hon fick all posten rakt i ansiktet, ja vad skulle brevbäraren göra?
 

 
När Tessi var ett par år gammal tyckte jag det var dags att ställa ut henne. Hon är väldigt vacker, kolsvart och precis rätt typ för att vara en europé, möjligen är svansen något kort. Coco fick följa med mest som sällskap, hon hade inte lika välproportionerad kropp, för litet huvud och lite korkat uttryck i ögonen. Teckningen följde alla regler men hon var lat och lade lätt på hullet och pälsen var inte lika blank som Tessis (hon hade ju aldrig fått någon oljeinpackning). Utan stamtavla hamnade de i huskattsklassen och skulle bedömas sist. Jag höll dem sällskap vid buren, tog ut dem då och då och allt var lugnt även om mat, vatten och toalåda ignorerades.
 
När det äntligen var dags för bedömningen gick jag bort till domarbordet för att få en bra plats. Jag visste ju att någon assistent skulle hämta mina små sötnosar. Det dröjde väldigt länge och när jag hörde kattskrik överrösta 800 utställda katter och jag vet inte hur många människor, förstod jag direkt att det var Tessi. Jag trängde mig bort till buren och där satt en svart minipanter som ett kryss över buröppningen. Assistenten fick inte ut Tessi och inte heller Coco som låg bakom och vilade sig i lugn och ro. Burdörren stod på vid gavel och nu hade chefsassistenten kommit med stora kraghandskarna och han fick ut Tessi medan den andre killen tog hand om Coco. Tessi sprattlade som en galning och förbannade säkert mig som hade klippt klorna på henne dagen innan.
 
Domaren skulle titta på henne allra först eftersom man inte vågade riskera att sätta henne i en av burarna vid domarbordet. Det gick dock inte att släppa henne så domaren kunde varken känna på henne eller se ordentligt på henne och alltså inte göra en riktig bedömning. Han sa att hon såg väldigt fin ut men att hon var utställningsnervös och bättre lycka en annan gång. Chefsassistenten lämnade över henne till mig och då blev hon helt plötsligt helt lugn och jag bar henne tillbaka till buren.
 
Nu skulle Coco och de andra huskatterna bedömas och jag blev mycket förvånad när Coco, som alltid var så försiktig, då hon blev nedsatt av assistenten på domarbordet genast promenerade fram till domaren och tryckte sin nos mot hans näsa, högt spinnande och väldigt kelig. ”Ååh” suckade publiken högt medan domaren gosade med Coco och förklarade att exakt ett sådant temperament ska en sällskapskatt ha. Jag begrep ingenting, var detta samma katt som sprang och gömde sig när det kom besök hemma? Coco blev bästa huskatt med en stor och fin gul/röd kokard medan Tessi fick nöja sig med en grön remsa som visade att hennes anmälningsavgift varit betald eller nåt.
 
Det är verkligen fascinerande hur två katter kan vara så olika. Coco har aldrig bränt tassarna på spisplattorna eller försökt gå på badskummet i badkaret. Hon har inte heller bränt av alla morrhåren på levande ljus eller hållit på att drunkna i toalettstolen för att hon glömt kolla om locket varit nedfällt. Tessi har gjort allt det och mycket annat men hon lär sig av sina misstag och gör aldrig samma dumhet två gånger. Det mesta tar hon med en klackspark men en upplevelse som hon gärna hade varit utan var den gången hon råkade bli utestängd. När husse kom hem på kvällen smet hon ut i trappen utan att han såg det och först hade hon nog tyckt det var spännande för hon hade sprungit ut på gården. Förmodligen hade någon sedan stängt porten till trapphuset och hon kom inte in igen. Tessi skulle aldrig få för sig att gnälla och jama och jag märkte inte att hon var borta förrän nästa morgon när jag bara snubblade över en katt på väg mot kylskåpet. Jag letade i hela lägenheten, öppnade alla skåp för jag visste att Tessi aldrig krafsar om hon blir instängd, till skillnad från Coco som inte ens lät en ha toalettdörren stängd några minuter och då spelade det ingen roll på vilken sida hon var. Jag öppnade ytterdörren men där fanns ingen katt och längst ner var dörren till gården stängd. Jag gick ut på gården och där längst in under buskarna, från en grop i rabatten, såg jag ett par självlysande ögon. Jag satte mig ner på huk och sa ”Tessi” och med ett enda skutt var hon i min famn. Tassarna var såriga, fulla av torkat blod och klorna var helt nedslitna. Murgrönan på tegelväggen var helt söndersliten ett bra stycke upp på väggen och det var tydligt att hon hade försökt klättra uppför det tre våningar höga tegelhuset. Hon höll sig väldigt nära mig hela dagen och även om hon fortfarande kan smita ut i trapphuset är hon väldigt noga med att komma in igen.
 
För fyra år sedan fick Tessi en ny kompis då lilla somalin Maya kom till familjen. De trivdes bra tillsammans och när de lekte med varandra kunde ingen ana att det var elva års åldersskillnad mellan dem. Seda kom Tuya och Ofelia också till familjen, även de somali, och Tessi var vän med alla. Hon var så självklart ranghög även om Tuya försökte vara lite tuff i samband med att hon hade kull. Tessi mådde så sent som i höstas fortfarande alldeles utmärkt och hade inte börjat få några ålderskrämpor förutom en bråkig kindtand som hon fick ta bort. Visst hade hon blivit lite lugnare och favoritsysselsättningen var att bli kelad i soffan men pälsen var fortfarande lika glänsande svart (ok, kanske lite brun under hakan) och hon hade inga problem att klättra ända upp till taket på klätterstolpen eller sätta en veterinär på plats.
 
I oktober 2002 blev tyvärr Tessi sjuk, allt gick väldigt fort, det var njurarna som slutade fungera och den 20:e oktober dog hon stilla i min famn. Vi saknar henne mycket.
 
Annika Melin 13 november 2002